Tackar tackar!

Jag får säga tack till anonym som fått upp mina läsarsiffror nå enormt! Jag skrev för inte allt för längesen att jag hade läsarrekord...igår dubblade jag det rekordet och idag har jag redan haft de siffrorna INNAN jag ens skrivit något. Så TACK snälla anonym för din åsikt, om du hade givit dig till känna så hade jag kunna tacka dig personligen.

Tack också för allt support till er andra som INTE är anonyma, jag är så himla glad att ni vill och orkar läsa!
För er som inte vet började jag med den här bloggen för att skriva om min sorg efter att ha förlorat min lillebror och pappa inom loppet av 1 år. Vi förlorade båda två hastigt i olyckor, Klas 21 juni 2009 och pappa 30 september 2010.
För mig har det varit en stor hjälp att kunna skriva om det, att sätta ord på sorgen som jag har lite svårare att prata om. Det är lättare att skriva ibland...

Nu skriver jag om allt möjligt och just nu mest om träningen eftersom det är en stor del av mitt liv.
Träningen fungerar också som en slags terapi i sorgearbetet då jag får utlopp för ganska mycket känslor och blir väldigt fokuserad på uppgiften.

Jag älskar mitt liv, jag är lyckligt lottad som har min familj och mina vänner. Jag har världens finaste man som blev min ÄKTA man i somras.
Jag är tacksam över hur långt jag kommit (so far) Jag är också ganska stolt över mig själv som tagit tag i det jag mått dåligt över så länge.

Vad är du tacksam över?

Kram