Hon aldrig sprungit längre än 2 kilometer fram tills förra veckan och då klarat det med nöd och näppe. I tisdags gjorde vi tillsammans milen i Hemlingby genom att gå och jogga varannan kilometer vilket hon klarade med bravur!
Igår 1 april gick Premiärmilen av stapeln.
På väg ner till Stockholm satt vi och pratade om hur mycket allt idag handlar om prestationer, kroppsfixering och ideal. Vi pratade om att det inte är något vi vill stå för och förorda, utan vi duger precis som vi är. Om det tar oss 1 timme och 40 minuter att ta oss runt 10 kilometer, spelar det någon roll? Spelar det någon roll om alla andra i loppet springer eller joggar men vi går? Om vi gör så gott vi kan räcker inte det?
Jo, vi var rörande överens där i bilen om att det är skit samma om folk tycker att vi är dåliga, om vi kommer sist om "alla andra" springer milen under timmen.
Yes!! Nu köööör vi!!
Starten gick och vi joggade iväg i vårt tempo som vi vet fungerar bra för oss, ingen stress att försöka ta rygg på någon snabbare löpare.
Efter 1,5 km saktade vi ner för att hämta andan en stund för att sen komma igång igen när flåset lugnat ner sig.
Men det var som att hon aldrig fick ner flåset till "normal-andning" igen utan andades högt upp eller hur jag ska beskriva det. Vi fortsatte och försökte jogga på igen, men tillslut fick hon ont på en punkt i ryggen.
Under hela loppet så fortsatte det där och hon hittade aldrig tillbaka till en bra andning, så det blev att vi mest gick. Ett lopp är inget riktigt lopp utan målspurt, så jag "tvingade" henne att öka på tempot sista biten fast jag såg att hon plågades.
Efteråt sa hon att spyan åkte upp och ner dom sista metrarna!
När vi kommit i mål och fått våra medaljer så såg jag nästan paniken i ögonen på henne när hon sa: Kan vi sätta oss nånstans? Jag måste sätta mig!
När hon suttit i typ 30 sekunder andades hon plötsligt normalt och återhämtade sig väldigt fort. Sen gick vi och tog en bild framför vår resultattid.
Kan det möjligen ha varit så att det var en släng av prestationsångest som drabbade henne?
Kan det vara så att hur vi än försöker intala oss att det inte spelar någon roll, så spelar det roll?
För en stund så tänkte jag "fan, jag har förstört för henne nu, hon kommer inte att vilja fortsätta springa efter det här".
Så gissa om jag blev glad när jag idag fick ett sms att hon varit ute och sprungit!!
