Oschysst polare?

I december 2016 gav jag en vän en start i loppet "Premiärmilen" i julklapp som en liten morot att öka på sin löpträning. Jag kan inte påstå att hon blev inte jätteglad.

Hon aldrig sprungit längre än 2 kilometer fram tills förra veckan och då klarat det med nöd och näppe. I tisdags gjorde vi tillsammans milen i Hemlingby genom att gå och jogga varannan kilometer vilket hon klarade med bravur!

Igår 1 april gick Premiärmilen av stapeln.

På väg ner till Stockholm satt vi och pratade om hur mycket allt idag handlar om prestationer, kroppsfixering och ideal. Vi pratade om att det inte är något vi vill stå för och förorda, utan vi duger precis som vi är. Om det tar oss 1 timme och 40 minuter att ta oss runt 10 kilometer, spelar det någon roll? Spelar det någon roll om alla andra i loppet springer eller joggar men vi går? Om vi gör så gott vi kan räcker inte det?

Jo, vi var rörande överens där i bilen om att det är skit samma om folk tycker att vi är dåliga, om vi kommer sist om "alla andra" springer milen under timmen.

Yes!! Nu köööör vi!!

Starten gick och vi joggade iväg i vårt tempo som vi vet fungerar bra för oss, ingen stress att försöka ta rygg på någon snabbare löpare.

Efter 1,5 km saktade vi ner för att hämta andan en stund för att sen komma igång igen när flåset lugnat ner sig. 

Men det var som att hon aldrig fick ner flåset till "normal-andning" igen utan andades högt upp eller hur jag ska beskriva det. Vi fortsatte och försökte jogga på igen, men tillslut fick hon ont på en punkt i ryggen.

Under hela loppet så fortsatte det där och hon hittade aldrig tillbaka till en bra andning, så det blev att vi mest gick. Ett lopp är inget riktigt lopp utan målspurt, så jag "tvingade" henne att öka på tempot sista biten fast jag såg att hon plågades.

Efteråt sa hon att spyan åkte upp och ner dom sista metrarna!

När vi kommit i mål och fått våra medaljer så såg jag nästan paniken i ögonen på henne när hon sa: Kan vi sätta oss nånstans? Jag måste sätta mig!

När hon suttit i typ 30 sekunder andades hon plötsligt normalt och återhämtade sig väldigt fort. Sen gick vi och tog en bild framför vår resultattid.

Kan det möjligen ha varit så att det var en släng av prestationsångest som drabbade henne?

Kan det vara så att hur vi än försöker intala oss att det inte spelar någon roll, så spelar det roll?

För en stund så tänkte jag "fan, jag har förstört för henne nu, hon kommer inte att vilja fortsätta springa efter det här".

Så gissa om jag blev glad när jag idag fick ett sms att hon varit ute och sprungit!!

Tappat känslan

Jag som älskat att skriva.
Nu hittar jag ingen motivation alls till det. Jag kan inte krysta ur mig ord bara för att. Det känns inte äkta. Jag kan bara hoppas att det kommer tillbaka snart.
Det konstiga är att jag har full motivation till kosthållning och träning.
Visst kan jag skriva om det och hur det går för tjejerna. Men om jag inte kan skriva med känsla, ironi, inlevelse och inspirerande då ser jag ingen anledning till det.

Hoppas du har tålamod att vänta.

Hejdå vecka 2!

Så börjar vecka 2 lida mot sitt slut, den här veckan har jag inte hört så mycket från tjejerna. Jag vet att en drar på en förkylning, en kämpar med sötsug och en har gått ner 2 hekto.
Själv har jag också nästan stått stilla den här veckan, men det har gått ganska bra. Jag börjar komma in i vanorna och skriver ner allt jag stoppar i mig för att ha koll på energiintaget.
Men jag är stöddig nog att ha beställt en present till mig själv, som jag ska få när jag gått ner 5 kilo.
Det fixar jag i kommande vecka!
Jag har också bestämt vad jag ska "få" när jag gått ner 10 👀 Det gäller att hitta sin motivation i något!

Något jag äter mycket av just nu är soppor i olika former, jag gillar att det är enkelt, kalorisnålt och dessutom vegetariskt (som jag inte är så bra på att äta annars).

Jag brukar koka upp broccoli, blomkål och purjo i ca 1 liter vatten med 2 grönsaksbuljongtärningar, sen mixar jag soppan slät och har i en laktosfri milda mat extra 4%, salt och vitpeppar. Enkelt och supergott!

Nu kämpar vi vidare mot nya mål!

utvärdering vecka 1

Då har första veckan gått och jag kan konstatera att samtliga brudar har skött sig utomordentligt bra. Jag är så stolt och glad över mina tjejer!
Alla har känt sig lite trötta men inget som dom inte kan stå ut med, jag tror att det är en övergående fas då kroppen måste få ställa om sig till lite färre kalorier än den är van vid.

Jag vet att någon har tappat nåt kilo och en annan känner att magen blivit plattare, och detta redan efter första veckan.
Egentligen är det ju en rätt så enkel sak att gå ner i vikt, i teorin. Det är bara att stoppa i sig mindre energi än en gör av med.
I praktiken kan det dock vara en svårare sak, med jobb, humör, sockersug och brist på planering. Egentligen är det väl "bara" som med allt annat en tar sig för, man bestämmer sig helt enkelt.

Om jag nånsin ska jobba med kostrådgivning så kommer det att vara med människor som vill göra en förändring till att bli lite hälsosammare, kanske tappa några kilo i vikt och skaffa sig nya, bättre vanor. Inte ge kostråd till nån som vill tävla i fitness eller kroppsbygge. Jag tror att en behöver ha egna erfarenheter för att kunna göra ett gott jobb. Dessutom måste jag tro på vad jag gör.

Nu kör vi vecka 2!

Lite naket

Nu känns det som jag är igång igen på allvar, så jäkla skönt! Jag har köpt träningskort på Crossfit Prestanda här i Gävle och det ska bli hur kul som helst att få fart på den träningen igen.
Veckan som gått har känts riktigt bra med både träning och kost, träningen har sett ut så här: måndag - ashtanga yoga, tisdag - löpning, onsdag - crossfit pass, torsdag - cirkelträning, fredag - löpning och cirkelträning, lördag - gymnastik.
Idag tänkte jag ta en liten joggingtur igen så jag får ihop 3 pass jogging den här veckan och totalt 8 träningspass.

Sen har det ju äntligen blivit dags att sätta igång projekt kostrådgivning på allvar.
Igår träffades vi och tjejerna fick sina recept, vi pratade också lite om hur viktigt det är med planering. Sen blev det dags för den mest ångestladdade delen av projektet, nämligen fotograferingen iförd endast bikini.
Fy fasen vad jobbigt!
Men alla ställde snällt upp utan gnäll. Jag har ju turen att vara gift med en duktig fotograf, så bilderna blev jättefina.

Rubriken i inlägget lurar er lite, ni får bara se bilderna hårt beskurna! Resten får ni se om ett par månader.

Yogini-Maria

Ikväll har jag börjat på en nybörjarklass i ashtangayoga. En ska aldrig sluta förvånas!

Jag har provat på tidigare, men inte tyckt att det var något för mig, inte min typ av träning. Egentligen vet jag inte vad som har hänt, det kan vara en 40-års kris...för det brukar det väl kallas när en plötsligt kommer på att det är dags att prova på nya saker?

Inte kan en väl göra oväntade saker utan att ha en kris?

Jag tror ni får leta efter en mer orörlig människa än mig! Det sitter fast både här och där, mest i höfter och bröstrygg, men jag tänkte försöka råda bot på det nu. Jag tänker lite så här att jag nog kan lyfta ännu tyngre om jag blir lite rörligare och dessutom få bättre teknik i lyften.

Hur som helst så ikväll fick vi göra några solhälsning A, några stående positioner och ett par sittande. När resten av gruppen fäller fram ryggen och lägger pannan i knät då böjer jag lite på nacken, ni vet typ lägger hakan mot bröstet.

Men hej, inte ska jag jämföra mig med andra!

Sen fick vi avsluta med den här positionen:

Ni ser ju hur imponerad Ola är av mina yogaskills!

Till råga på allt så har jag druckit te ikväll också.

Mm, jag skrev ju att det är en kris!

Projekt kostrådgivning

Om jag ska klara av att springa milen igen så måste jag droppa några kilo i vikt, det går allt för tungt att springa nu för tiden.
Så, egoistisk som jag är lurar jag med mina vänner för att slippa stå emot frestelser alldeles ensam.
Äntligen ska jag ge mig på att testa mina skills som kostrådgivare och fixa 8-veckors kostscheman till oss fyra. Vi har lite olika förutsättningar och mål så vi kan inte äta exakt lika allihopa därför blir det ett skapligt projekt att få ihop det.
Det är nu 2½ år sen jag utbildade mig till kostrådgivare hos Paulúns näringscenter och jag har inte gjort något av det alls! Att det ska vara så svårt att tro på mig själv och lita på mina kunskaper!

Hur som helst ska det bli kul att dra igång detta projekt och jag ska försöka dokumentera allt här i bloggen.
Idag börjar projektet med rensning av kylskåp och skafferi, sen ska jag och Challe laga mat tillsammans igen lika som förra söndagen.



Det är liksom lite roligare att göra saker tillsammans!

Hej hej bloggen

Min kära kollega och vän Challe har bestämt att vi ska delta i Tough Viking i maj, alltså den kortare varianten på 8 km! Jag tror att det räcker 😅
Vi har ju sån tur att vi har både gym och gympasal på jobbet så vi har tränat rätt flitigt där efter vi slutat jobba på eftermiddagarna. Tyvärr har vi båda varit sjuka under slutet av 2016 så än så länge har vi inte kommit igång igen, men snart så kör vi så det ryker igen.

Det är svårt att veta riktigt hur en ska träna inför ett hinderbanelopp. Speciellt på hinder som innebär amerikanska fotbollsspelare, containrar fyllda med isvatten och hinder som innebär att man får elstötar medan det står några och spolar vatten på en samtidigt. Jag antar att det bara är att köra på med både kondition och styrka och hoppas på det bästa. (Dvs att jag inte ramlar och slår ur tänderna, eller bryter en arm, eller drunknar i en container)

Jag och en annan kompis sprang ett hinderbanelopp i höstas och det var 4 km med lite mer "naturliga" hinder, typ som klättring, springa chikan i ett krondike. Alltså upp och ner, upp och ner femtioelva gånger i ett dike med iskallt vatten som räckte upp till naveln. Krypa genom en tunnel under marken i kolsvarta mörkret och tunnlar av cement.
Mycket jobbigare än jag hade räknat med! Men kul!

En grej jag reflekterat över under dom här åren jag har genomfört mina olika lopp, oavsett om det gäller tjejklassikerloppen eller just hinderbanelopp eller till och med vanliga springlopp, så frågar folk VARFÖR?
Eh...varför inte??