Det känns som att jag har hittat något slags driv just nu och jag känner mig målinriktad, stark och har en positiv känsla i kroppen.
Jag tror att allting började i och med att jag sa upp mig från mitt förra jobb, det blev liksom startskottet för den "nya" Maria.
"Det är bara att bestämma sig" brukar många säga. Ja det är sant, men jag tror att man måste göra det vid rätt tidpunkt.
Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att sluta röka, men börjat igen. Säkert lika många gånger har jag bestämt mig för att ändra mina matvanor och träna lite mer, men det har bara hållit i sig en stund.
Jag började med att bestämma mig för att må bra i hjärtat och själen, hur man nu gör det efter all sorg som kantat vår tillvaro.
Det finns säkert många som skriker rakt ut när dom läser detta, men det här är MITT sätt! Kan man verkligen bestämma sig för att må bra? Ja, jag tror det!
Jag orkar helt enkelt inte må dåligt längre, vältra mig i sorgen, ligga i fosterställning och gråta, skriva ut på facebook hur dåligt jag mår så att alla andra får veta det också, så man kanske kan få lite medlidande.
Nej! Jag är inte sån, jag är stark, fokuserad och målinriktad!
Ja, jag har fortfarande mina dagar då jag inte heller orkar hålla humöret uppe och jag tycker väldigt synd om mig själv som förlorat både bror och pappa i hemska olyckor inom loppet av 1år och 3månader! Jag har inte glömt!
Jag har inte "gått vidare"!
Jag har inte slutat sakna!
Alla hanterar vi olika situationer på olika vis och det är väl tur.
Jag tror att jag hittat mitt vis.
Det går lite hand i hand också, ju bättre jag mår psykiskt desto lättare går det att ta tag i det fysiska. Ju mer jag tränar och hittar fysisk balans, desto bättre mår jag psykiskt.
Ja ni hör ju själv, snart är jag så äckligt positiv så ni kommer inte orka lyssna på mig!
