fredag 11 april 2014

Brev till brorsan

Tjo!
Kände att det är dags för ett brev till dig igen, det var ett tag sedan nu. Det är fortfarande så att jag tänker på dig och pappa varje dag, flera gånger varje dag faktiskt. Saknaden blir inte mindre med tiden, inte heller sorgen. Däremot blir sorgen något lättare att bära, men inte saknaden.
Jag skulle så gärna få något slags tecken från dig eller pappa, bara något litet som ett litet bevis på att ni är med mig ibland.
Jag vill så gärna tro att du är med mig som någon slags skyddsängel eller vad man ska kalla det. Ja, du tycker säkert det låter störtlöjligt, men fatta vad jag menar!
Nu är det så längesen jag drömde om dig, det känns faktiskt lite jobbigt. Sist tror jag var när du ringde till mig i drömmen och det var den 28 november.

Ofta tänker jag på hur vi skulle ha kunnat träna ihop nu igen när vi fått sånt fint gym här i Hedesunda. Hur nära vi skulle bott varandra igen nu när vi flyttat till byn.
Varje dag går jag förbi din gamla lägenhet och varje gång tittar jag upp mot ditt köksfönster, jag kan liksom inte hjälpa det.

Eftersom du aldrig försvinner ur mitt minne så är du ju inte helt borta på nåt sätt. Det gäller bara att försöka få bort de jobbiga minnena och bilderna från olyckan som etsat sig fast.
Jag vill helst inte minnas hur du såg ut där på olycksplatsen och i det där rummet på sjukhuset. Inte heller hur pappa såg ut, jag vill bara komma ihåg era fina, levande ansikten.

Idag kom jag och tänka på den där gången när vi åkte omkring i Gävle, du körde, jag och Malin åkte med. Vi larvade oss med en extra ratt och en backspegel, käkade hamburgare i bilen och letade efter den enbente måsen. Trodde att vi hittat den men det var bara en annan mås som lurade oss och höll upp ena benet. Kommer du ihåg? Hahaha fy sjutton vad vi garvade den kvällen. Jag har försökt berätta för andra, men ingen fattar vad som var så roligt.

Ja ja, nu har jag fått skrivit av mig lite igen. Hoppas ni har det bra, where ever you are.
Hoppas ni tänker på oss ibland och att ni saknar oss lite också.

Brorsan, Klas, bruuuschan, älskade, saknade lillebror, jag saknar dig så förbannat!
Hälsa farsan och ge honom en stor kram från mig, hälsa att jag saknar honom så det gör ont.

Puss & kram från syrran

Förresten, gillar du min nya hoj? Så klart inte lika cool som Fz1 var, men du vet ju varför jag bytte.


2 kommentarer:

  1. Nu kom tårarna igen, så bra skrivet.
    Du kommer å få tecken igen.
    Med namma tog det många år,
    Har du inte sett Fjädrar?!
    Stor kram till dig

    SvaraRadera
  2. Apropå tecken, undra på att man påverkas av bakhjuls-smattret av någons cross-cykel, här nere på landsvägen, dock bara positivt!
    Det gäller att ha ett öppet sinne, ganska svårt men man lär sig med tiden.

    SvaraRadera