Igår gick en kollega och väns pappa bort.
Idag ringde en vän och berättade att hon blivit tvungen att ta bort sin älskade hund, väldigt hastigt.
Min svägerska har fått ett tråkigt besked att hon också förlorat en gammal vän, i form av en häst.
Jag börjar tänka på hur vi alla går och klagar över små saker hela tiden, hur mycket det är att göra på jobbet, hur lite vi har i lön, hur ont i ryggen vi har. Eller ännu värre att vi bytt hämtningsdag av soporna, när man skrivit upp varannan fredag i almanackan HELA ÅRET!
Ibland önskar jag att man kunde tänkt ett, eller kanske till och med två steg längre, innan man öppnar käften och klagar!
Varför kan vi inte börja inse att vi måste börja bli lite mer rädda om varandra?
Istället för att reta upp sig på ett visst beteende hos någon, kanske ta reda på om det finns en anledning till just det beteendet.
Nej, visa lite hänsyn, respekt, medkänsla, ta hand om varandra och tänk efter före ibland!
Klaga inte över småsaker, gör nåt åt det istället!
Kan du inte göra nåt åt det, släpp det!
Lätt att säga kanske, svårare att leva upp till.
Man kan alltid göra sitt bästa för att försöka.
Gunilla, Sussie & Tnnie, jag skickar en extra stor och varm kram till er! Tänker på er jättemycket!
Kram till er andra också förstås
Jag delar med mig av lite kloka Nalle Puh citat:
“Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig.
Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”
Du är modigare än du vet
Starkare än du tror
och klokare än du förstår
- Nalle Puh
<3
SvaraRadera