Tre år av oändlig saknad

Hej pappa!

Vet du? Vi saknar dig så förbannat mycket, vi som är kvar här. Jag vill att du ska komma tillbaka till oss nu. Det räcker, vi har sörjt och saknat länge nog nu! Vi har förstått hur ont det gör.
Snälla pappa kom tillbaka!
Du...en sak till...ta med dig Klas också är du snäll. Det gör alldeles för ont att leva utan er. Jag kan inte tro att det är meningen att vi ska behöva gå igenom det här helvetet. Jag kan inte det... förstå.

Snälla pappa, jag behöver dig
Jag behöver få följa med dig ut i skogen ibland
Jag behöver att du ringer mig fast vi egentligen inte har något att säga
Jag behöver en kram ibland

Du...pappa, det är faktiskt fler än jag som behöver dig.
Vi behöver din klokhet.
Vi behöver dina råd
Vi behöver dig hos mamma

Snälla pappa kom tillbaka!

Längesen

Nu var det längesen jag skrev något här, ibland får jag lite skrivkramp.
Men nu har jag så mycket att berätta om istället, dock får det bli lite kortfattat just nu.

Gjorde mitt första gympass på flera veckor då jag ledsnade ur då vågen stod still eller jag gick upp. Den första veckan utan styrketräning gick jag ner 2,4 kilo, men nu struntar jag i det. Jag vill styrketräna! Det är ju roligt!
Nu har jag inte skött mig alls de senaste veckorna ändå, då jag skyllt på tåoperation och därefter förkylning. Så nu har jag stått stilla i vikt, dock bättre än att gå upp så klart!

På söndag är det slutvägning i Fettfajten här i Hedesunda. Tänk att det gått 8 veckor sen jag drog igång det hela, helt otroligt.
Mickis har tappat över 10% under dessa 7 veckor!! Så jäkla bra jobbat!!
Alla har varit jätteduktiga!

Dessutom har jag blivit tillfrågad att köra "Fettfajten" på jobbet också, så på Tisdag den 1 oktober kör vi igång ett gäng där också.
Skitkul ska det bli!
Den gruppen ska köra på i 12 veckor, alltså fram till jul, slutvägningen kommer att bli 20 december.
Hela ELVA stycken är vi i den gruppen just nu, få se om det tillkommer några fler innan tisdag.
Fettfajten is da shit!

Hur som helst, tillbaka till min egen träning, jag körde ett härligt ben och rumpapass igår som gav mig stygg träningsvärk idag! SKÖNT!!
Ikväll har jag varit på Zumba och svettats som en tok.
Imorgon bitti ska jag smyga iväg till gymmet så jag hinner träna innan vi åker mot Funäsdalen, för sen är jag inte hemma och kan träna igen förrän söndag.

Ska bli mysigt att dra iväg på roadtrip igen och få se Norge i höstskrud.
Välkommen långhelg!!

Hitta din inre fighter

Vi har väl alla varit med om mer eller mindre traumatiska upplevelser i livet. Hur man hanterar det är väldigt individuellt har jag förstått.
Jag kan bara berätta om mina egna erfarenheter och hur jag upplevt det.
I vår familj har vi varit med om något man inte önskar någon att uppleva någonsin.
Ändå händer det hela tiden, överallt!

Oavsett om upplevelsen är dödsfall, olycka, sjukdom, våldtäkt, missbruk, mobbing eller vilka hemskheter vi nu kan ha upplevt, gäller det att hitta sin egen väg genom sorgen.
Egentligen vet jag inte hur jag överlevt själv och hur jag tagit mig igenom allt det här, men jag vet att ingenting blir någonsin som förr.
Folk säger ofta, allt för ofta, "livet går vidare". Vad menar dom egentligen? Ja deras liv går vidare kanske, deras liv, de som inte stod nära. Men mitt liv går inte vidare, inte heller pappas och Klas liv. Inte alla som stod Klas och pappa nära, deras liv gick inte vidare. Inte det liv vi hade innan olyckorna, det livet dog med pappa och Klas. Det livet går inte vidare.
Jag minns att jag, morgonen efter Klas olycka, skrek: "Hur ska jag kunna leva utan Klas??!!"
På något outgrundligt sätt så gör man ju det, fråga mig inte hur.
Man har ju en vilja att leva så klart, en vilja att överleva för resten av familjens skull.

Det handlar nog om att hitta ett inre driv, sin starka vilja, en vilja att må bra, hitta sin inre fighter.
Ingen annan än du själv kan få dig att må bra igen. Du måste kunna lita på dig själv, din kraft, ditt driv.
Jag är en ganska tjurig och envis person och det har nog hjälpt mig rätt mycket. Oavsett om min fight gäller sorg eller viktnedgång eller att sluta röka eller helt enkelt "bara" må bättre, så är det just min fight.
Jag behöver andra för att orka, ensam är inte alltid stark, det har jag lärt mig.
Jag vill inte längre "klara mig själv", jag vill dela glädje och sorg, som det sägs vid vigselakten.

Min fight är min egen, men jag behöver lite applåder, hejarop och goda råd för att orka fortsätta rond efter rond.
Ibland skulle det vara skönt att slå knockout på "motståndet" på första slaget. Dock tror jag att en del av bearbetningen är gå många ronder.

Tack till er som hejar på mig vid ringside!

 

 

 

Födelsedag

14 september 1985 föddes vår bror Klas Henrik Wallner, en riktig liten satunge med ett helvetes humör, det visade sig rätt tidigt.
Det var nog värre när han var liten än när han blev lite äldre tror jag, även om hans stubin var rätt så kort när han blev vuxen också.
Omtyckt var han ju i alla fall, han hade ett stort umgänge. Han var väldigt snäll Klas, han tyckte om barn och djur och han delade gärna ut kramar.

14 september 2009 sänkte vi ner Klas aska i en urna på kyrkogården i Hedesunda. Jag minns att pappa hade så svårt att släppa taget om urnan, han ville verkligen inte sänka ner den. Han höll den så hårt, så hårt i sin famn.

21 juni 2009 var den vidriga olyckan och den 10 juli var minnesstunden/begravingen.

Vi hade hittade väldigt passande bilder till dödsannonserna tycker jag.

 

Några bilder från begravningen och alla blommor

 

Jag minns inte så mycket från begravningen, jag vet bara att det var väldigt mycket folk i kyrkan.

 

 

Idag ska jag åka till graven och sätta lite blommor, jag hade hellre firat din födelsedag med att ge dig en kram och ett paket och fått lite kaffe och tårta.

Det kan jag aldrig mer göra!

Aldrig mer känns fortfarande lika ofattbart.

Det skulle varit din 28e födelsedag, vi fick inte ens fira din 24e, det känns orättvist.

 

Kram till dig brorsan på din födelsedag, jag saknar dig!