Farsdag

Kom ihåg era pappor lite extra idag!

Som ett brev på posten

I onsdags var jag till Hemlingby med Eva och Kerstin och sprang 5:an, jag bävade naturligtvis för alla uppförsbackar som vanligt.
De gånger det känts bra kan jag inte direkt skryta med att jag sprungit speciellt kuperat, nej väldigt, väldigt flackt faktiskt och asfalt inte terräng.
Lite ängslig för att inte prestera så bra nu när jag så skrytsamt skrivit i bloggen om hur jäkla bra det går, började jag prata om att uppförsbackar har jag fortfarande jobbigt med och undrar om jag åt lite väl tätt inpå nu så jag kommer att få håll!

Alldeles i onödan varvade jag upp mig!
Det gick ju galant, hela rundan!
Jag höll till och med bättre fart än gången innan trots att jag då sprang mestadels asfalt och flackt.

Tror inte jag behöver oroa mig att klara adventsloppet i 6-minuterstempo hela rundan.

Däremot nu när löpträningen äntligen börjar kännas lite bättre och jag har kommit in i ett visst flyt, nog kommer väl en sketen förkylning som ett brev på posten!
På natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag med världens halsont och feberfrossa. Hur sjutton kan det bara smälla till så där? Man brukar ju känna nånting i förväg.
Från hur pigg som helst på onsdag till helt utslagen på torsdagen...

Nåväl, bättre ta en förkylning nu så kommer jag ju vara frisk och kry till loppet på 1:a advent och förhoppningsvis även till Tjejvasan!

Kram från snorjärsen!

Äntligen

Äntligen kan jag säga att det börjar visa sig resultat med löpträningen!
I lördags gjorde jag personbästa på min lilla löprunda på 4,5 kilometer, inte med mycket men ändå!
Drygt 2 minuter bättre i alla fall.
Igår sprang jag med Malin samma runda, men vi ökade på den lite för att få ihop till 5 km och det gick hur fint som helst. Inte en gång tänkte jag att jag inte skulle orka mer, vilket jag annars hinner tänka typ 3-4 gånger under rundan.
Malin påminde mig också om att vi faktiskt sprang och pratade, det har heller inte gått så bra tidigare för min andning brukar vara rätt så ansträngd kan man säga.
Att det dessutom har försvunnit 2,2 kilo på vågen sen sist jag kollade gör mig inte mindre ledsen.
Jag har som mål att tappa ca 0.5 kilo i veckan, det låter inte så mycket kanske men jag hoppas inte på att det ska gå fort, jag hoppas att det ska vara hållbart.

Nu har vi ett gemensamt mål jag och Malin, att springa 5 kilometer på HÖGST 30 minuter den 30 november.
5 kilometer på 30 minuter har ju varit mitt mål hela tiden och nu orkar jag hålla 6 minuter/kilometer men inte flera kilometer i sträck...
Snart så!
Varför just den 30 november? Jo för att då ska vi springa Adventsloppet i Gävle.

Kram på er

Här är en bild från i våras när vi gått i mål på Spring Cross i Stockholm:

Det går inte

Igår tittade jag på I huvudet på Gunde Svan, jag missade det senaste avsnittet förra veckan. Han träffade Anders Olsson, en svensk simmare med ett handikapp (eller funktionshinder heter det nog), han är förlamad i båda benen.
Om ni inte sett det, gör det!! Avsnittet finns på tv4play.se.
Vilken kämpe och vilken familj!
Jag tycker det är så jäkla fascinerande med idrottsmän och kvinnor överhuvudtaget, hur dom pressar sig själv både mentalt och sin kropp.
Det största hindret verkar alltid sitta i huvudet inte i kroppen. Det är svårare att pressa sig mentalt än fysiskt.
Alltså han simmade 400m i paralympics, inte bara med sitt "vanliga" handikapp utan även med en trasig bicepsmuskel! Dessutom vann han med EN LÄNGD!!
Från att ha legat som ett paket hemma i sängen, där hans familj tagit hand om honom till att 2 år senare ta guldmedalj i OS!
Så fort någon sa "det går inte Anders" då gav han sig fan på att det visst gick och det gjorde det också!
All heder till alla starka viljor där ute!
Jag tycker det är en styrka att alltid försöka göra det bästa man kan. Att inte ge upp för tidigt.
Försök alltid göra det bästa av situationen, ingen kan göra det åt dig.
Ge aldrig upp!!

Kram på er!