Jag har kommit på att träningen har blivit lite som en slags terapi för mig. I nåt år efter Klas olycka tyckte jag det var bara jobbigt att gå in på ett gym, eftersom vi tränade tillsammans så pass mycket på slutet.
När jag för första gången besökte Hedesunda Gym i vintras efter vi flyttat hem igen så kändes det bättre på nåt sätt. Dels har jag ju bestämt mig för att leva ett lite bättre liv och ta hand om mig och min kropp på bästa sätt. Jag har bara en kropp och den ska förhoppningsvis hålla i många år till.
När jag sitter i någon maskin så är jag till 100% fokuserad på min uppgift, jag är verkligen "här & nu". Det är inte ofta annars jag är i det sinnestillståndet, det är lätt att tankarna ofta fladdrar iväg.
Samma sak när jag joggar, full fokus på att orka liiiite till, pressa mig ännu mer.
Är jag ute och promenerar är det lätt att gå och fundera, vilket självklart är bra många gånger också. Men ibland är det skönt att "slippa".
Saknar er så mycket, hela tiden och jag hoppas ni båda är med mig vid min sida alltid!
Ni fattas oss så ofantligt mycket!
Kram
